Natten har många ansikten

Det är när mörkret faller över Göteborg skillnaden blir som tydligast. Mellan dem som har en egen säng att krypa ner i – och de som måste hitta någonstans att sova.

Varje tisdag natt kör Räddningsmissionens minibuss gata upp och gata ner för att hitta människor som behöver hjälp – på ett eller annat sätt.

Det är tisdag kväll och klockan har hunnit bli tjugo minuter i nio när fältarbetaren Robert Johansson rattar ut minibussen från parkeringen på Vasagatan. Tillsammans med kollegan Kia Kaldemark har han plockat ihop en påse med bröd     ur frysen på Räddningsmissionen. Brödet ska de ta med sig till en man som bor i en husvagn alldeles vid Godhemsberget i Majorna och som Robert pratat med tidigare under dagen.

– Han behövde skjuts hem så jag skjutsade hem honom. Jag sade till honom att vi tittar in lite senare med lite mat, berättar Robert samtidigt som han tillsammans med Kia gör upp om vad som behöver köpas med från affären. 

Robert, eller Robban, som de flesta ute på stan kallar honom, har arbetat i ett år som fältarbetare på Räddningsmissionen. Han är varm, trygg och mycket engagerad. Den egentliga arbetstiden är 40 timmar per vecka, men ofta blir det mer; betydligt mer. Idag har Robban varit igång sedan klockan åtta på morgonen. Men om han är trött, syns det inte på honom. 

– Jag ser det som ett sätt att betala tillbaka, säger han kort.

– Jag har nämligen själv ett förflutet med knark och som hemlös. Jag fick hjälp och lyckades ta mig ur, men jag vet hur det är att sitta i snövadden mitt i vintern och inte veta vart man ska ta vägen.

Sedan tre år tillbaka arbetar Räddningsmissionen tillsammans med Stadsmissionen och kommunens Mobila Team med att bistå människor som saknar någonstans att bo. På natten handlar det ofta om akuta insatser som att ordna plats på ett tillfälligt jourboende, vid behov skjutsa någon till sjukhus eller att se till att den som behöver mat eller en dusch, får det. De kontakter som tas under natten följs sedan upp dagtid – och vice versa. På dagen hjälper även fältarbetarna på Räddningsmissionen till med besök hos t ex arbetsförmedlingen och socialtjänsten, de följer med och handlar mat, de ordnar läkar- och tandläkartider – allt efter var och ens behov. 

Det är mörkt ute nu. Hösten är på väg, kvällen är småkylig. Skillnaden är stor, en kväll som denna, mellan att ha ett hem värma sig i eller inte.

Det kanske viktigaste i hans eget jobb, menar Robban, handlar nog om att motivera människor att inte släppa taget, utan komma tillbaka till samhällsgemenskapen. 

– Försöka få dem med in i systemet igen. Många är helt utanför, man har inte kontakt med sin familj, inte med vänner, inte ens socialtjänsten.

Antalet jourplatser, där folk kan sova, är begränsat. Trycket är stort. Ikväll är det ändå en ovanligt lugn kväll, konstaterar Kia, när hon tittar ut genom bussrutorna. Kia arbetar ibland extra som fältarbetare på Räddningsmissionen, hennes ordinarie jobb är annars på Lisagården, ett stödboende för kvinnor.  

– Kanske kan det bero på att det är två dagar kvar till pensionen. Folk ligger lågt, funderar Robban.

Mobilen han bär med sig, ringer i stort sätt hela tiden. Klockan halv tio har Robban bestämt med dem som arbetar på Gatljuset, Stadsmissionens jourboende vid Stigbergsliden, att han ska komma och skriva in hemlösa som han under dagen lovat plats där. Handlingen på Billhälls går därför ganska fort, tillsammans plockar Kia och Robban ner kött, potatissallad, mjölk och pålägg. Robban kör sedan mot Godhemsberget, men eftersom mannen som ska få maten, inte syns till vid sin husvagn, bestämmer Robban och Kia sig för att komma tillbaka lite senare. 

Robert passar på att, på vägen till Gatljuset, kontrollera det larm kommunens sociala jour tagit emot. Grannarna på en gård i Majorna har upptäckt en man som ligger och sover på lekplatsen. I bilen finns en stor ficklampa som Robban lyser med för att kolla parkbänkar och andra krypin där han vet att det brukar finnas folk som sover. På lekplatsen sätter han ljuset mot vad som ser ut som en stor filthög. En medelålders man, som uppenbarligen saknar någonstans att sova, vaknar till i ljuset och sätter sig upp. Han blir tillfrågad om han vill ha en säng att sova i inatt. 

– Ja, tack, svarar mannen och följer med till bussen.

De som sover ute kan helt sakna bostad men det kan också vara människor som är hemlösa beroende på att hon eller han har ”straffat ut sig” från sitt boende, förklarar Robban.  

– Vi finns till även när övriga samhället anser att man gjort fel. Vi står kvar även när de ber oss dra åt helvete. Första gången kanske de spottar på en, men till slut kanske de tar emot förslaget att dricka en kopp kaffe ihop. Det är där någonstans en kontakt börjar. 

Det går ganska fort att fylla i de papper som behövs på Gatljuset. Robban och Kia pratar en stund med männen som i natt ska kampera ihop. Sedan är det dags att åka vidare.

När klockan närmar sig elva är minibussen på väg till Trappan ner på Storgatan, ett nattöppet kafé som drivs av baptistkyrkan. Trots att Robban och Kia tillbringat en dryg halvtimme vid husvagnen i Majorna, var varken mannen som bor i husvagnen, hans kvinna eller någon av deras bekanta som sökt sig till vagnen under natten, särskilt intresserade av samtal – de mådde uppenbart dåligt och begav sig därifrån till fots. En kvinna, ”L”, bestämmer sig dock slutligen för att hon behöver en dusch och följer med bussen. 

Robban, som känner ”L” sedan förr, frågar om hon vill att han ska köra henne till boendet där hon för tillfället har sitt hem. Det vill hon inte.

På Trappan Ner doftar det kaffe. En tv-apparat står på, totalt befinner sig nog ett 40-tal män och kvinnor här. Längst in har personalen lagt fram liggunderlag – i praktiken fungerar Trappan Ner som ett jourboende för många. 

Speciellt för kvinnor råder det brist på tillfälliga sovplatser.

- Det enda som finns är Alma, som är öppet tre nätter i veckan, berättar Kia. 

En kvinna, en ganska ung invandrarkvinna, som behöver en plats på Alma, får Robban kontakt med när bussen lämnat Trappan Ner och kört till Frälsningsarméns härbärge vid Lilla Bommen för att släppa av en äldre man. Hon har tagit skydd alldeles vid bygget av den nya Götatunneln.  

– Inatt går det bra, jag har en kompis jag kan vara hos, men glöm inte att fråga efter mig i morgon, säger hon till Robban som lovar att leta upp henne under arbetsdagen imorgon för att följa med henne till kvinnoboendet. 

– Tack för att ni finns, ropar kvinnan när Robban startar motorn. 

– Tack för att vi får finnas, svarar Robban och backar för att köra vidare mot Högsbo för att släppa av nästa man och – ska det visa sig - hämta upp en annan som ska hem, till sitt tält någonstans på Hisingen. 

Även om det är en lugn natt, blir det många samtal. Robban är en välkänd – och mycket populär person – som dessutom tar sig tid med alla som vill växla några ord med honom. Prick fem minuter över midnatt har Robban och Kia tittat runt inne på Nordstadstorget och bestämt sig för att ta en hamburgare inne på McDonalds. ”L”, som fortfarande inte bestämt sig vart hon vill bege sig i natt, är fortfarande med.

Det är hon även när Robban och Kia kollar runt i Brunnsparken, under bänkar och på avsatsen ner mot kanalen. Robban föreslår att han ska köra upp henne till Psyket på Sahlgrenska. Så får hon hjälp mot ångesten och kanske också hjälp med abstinensen hon känner när hon inte har något att ta.

”L” är tveksam, diskuterar fram och tillbaka. Till slut bestämmer hon sig. Hon vill tillbaka till kompisarna i husvagnen i Majorna. Motvilligt accepterar Robban hennes beslut, men säger att han ska ta ett ordentligt snack med henne imorgon. 

Det finns nu en plats kvar på Gatljuset, klockan är halv två och Robban har bestämt sig för att köra tillbaka till Trappan Ner och kolla om det är någon där som behöver denna sista sängplats.  

– Sedan får vi ta en sväng bortåt Redbergsplatsen, säger han till Kia.

”L” har återförenats med sina bekanta vid husvagnen och alla presenningarna uppe vid Godhemsberget. Det är mörkt och kyligt uppe i skogsdungen. Framför allt kyligt. Även hos alla dem som har egna sängar att sova i, är det mörkt. Där har lamporna släckts för flera timmar sedan. Men kyligt är det inte, värmen från sängkläder och täcken räcker gott. 

Text: Anna-Carin Jansson Foto: Linda Johansson.