Krönika: Staketet

Fredag eftermiddag. Vi är på socialjouren. Från idag har hon ingenstans att bo. I väntrummet står TV4 på, just nu nyheter om Sverigebilden.

Kvinnan är orolig. Hon har sina saker i två plastkassar. Hon har alltid bott i Göteborg utom det senaste året då hon haft jobb i en grannkommun. Ett jobb utan riktigt kontrakt och rimliga villkor. Nu är det slut.

Handläggaren förklarar regelverket. Hon hör hemma i en annan kommun nu. Kvinnan säger att hon inte är skriven där längre, att hon är otrygg där. Att det är här hon hör hemma.

Vi får vänta. Fredag eftermiddag och många ser fram emot helgen med vila och fredagsmys. Inte hon. Fönstren är smutsiga, färgen på gardinerna grå. En bit bort anar man hamnen.

Handläggaren ringer grannkommunen. ”Hon borde ha kommit hit direkt. Nu stänger vi snart. Ni får skicka henne till socialjouren i X-stad, så gör de en egen bedömning.”

Kvinnan säger nej. Hon orkar inte resa någon annanstans. Hon är så trött och hon är rädd. En chef kontaktas. Finns det något som Göteborg ändå kan göra akut över helgen?

Chefen säger att de kan stå för en biljett till X stad. I övrigt är det nej.

Vi lämnar socialjouren. Det är ett hårt samhälle, tänker jag. Trots hög arbetslöshet och ökande matpriser får allt färre stöd från socialtjänsten. Jag möter några av dem. Människor helt utan tillgångar som ändå får nej.

Ofta får de höra att det är deras eget ansvar att planera för boende och försörjning. Men hur får man en bostad när man har sitt liv i två plastkassar? Hur sköter man myndighetskontakter utan telefon eller biljetter till kollektivtrafiken?

Många bryts ner av känslan att allt är deras eget fel. Någon sa att det känns som att det byggts ett högt staket runt honom. Som gör det omöjligt att få ett normalt liv igen. Jag vill säga något uppmuntrande men hittar inga bra ord.

”Tack för att du följde med” säger kvinnan. ”Jag får vara ute i natt. Men vi försökte i alla fall.”

I samma hus som socialjouren ligger Nöjds konditori. På toa har de ramat in en lapp med texten: ”Du är fin precis så som du är. Glöm aldrig bort det. PS! Ha en fin dag.”

Text: Eva Erlandsson, pastor och verksamhetsledare i Räddningsmissionens Gatukyrka.

Läs mer av Evas krönikor här