Krönika: Dela liv

– Jag har köpt en duk till köket. Det är väl sådant man brukar ha i ett hem?

Det är måndag och han kommer till frukostcaféet. Det är en del av hans veckorutin.

– Jag skulle vilja vara hemma mer, säger han, men hur gör man en lägenhet till ett hem?

Han har ett eget kontrakt nu. Men större delen av sitt liv har han bott på institution eller varit hemlös.

– Jag har ingen familj, ingen som hälsar på. Det skulle nog ha känts bra, men man måste vara försiktig. De flesta vore klart olämpliga att släppa in. Du är dock välkommen!

Det är tisdag och vi lagar mat. Hon berättar att det var pastorn på häktet som tipsade henne om att hon skulle gå till Soppmässan. Att det kunde finnas en chans att få hjälpa till.

– Det har blivit bra. Jag hade ju inte direkt någon familj som stod och väntade efter den där sista voltan. Här är vi ett gäng som gör något som uppskattas. Veckans bästa dag!

Det är onsdag och en kvinna som vi har känt i många år ska begravas. Vid entrén till kapellet samlas människor.

– Tillhör ni de anhöriga? frågar begravningsentreprenören försiktigt.

Vi tvekar. Vi är inte familj, men att svara personal skulle kännas fel. Som om vi har gått dit av plikt. Vi säger vänner och hänvisas till en bänk långt fram. Vid urnan står ett foto och en sann text. Älskad, saknad.

Det är torsdag och vi serverar 141 frukostar. Jag sätter mig vid ett bord med en kvinna jag känner igen men inte kan placera.

– Inte konstigt, säger hon. Det var nog fyra år sedan sist. Behandlingshem bland annat. Vi pratade och du hjälpte mig med medicin. Tänk att du jobbar kvar!

Det är fredag och en man kommer in strax före stängning.

– Eva, det där nya jobbet. De vill att man lämnar kontaktuppgifter till en anhörig om något skulle hända.
– Du kan skriva mig om du vill.
– Är det säkert? Tack. Förresten, jag har redan gjort det.

Ensamheten finns överallt. Den försvinner inte för att man samlar ihop människor på en gemensam plats. Det krävs mer.

På Räddningsmissionen försöker vi så gott vi kan. Vinna förtroende och visa respekt. Göra saker tillsammans. Skratta och sörja tillsammans. Finnas kvar länge. Dela livet.

Läs mer av Evas krönikor här