Är vårt mål att inte finnas?

En lördag i oktober firade vi att Räddningsmissionen i år fyller 70 år. Tillsammans med massa människor som på olika sätt relaterar till Räddningsmissionen fick vi en sällsamt fin kväll. Det är stort att fylla jämnt!

En fråga som återkom under kvällen var denna: är det ett misslyckande för ett samhälle att en organisation som Räddningsmissionen existerar? Svaren spretade. Någon sade att målet måste vara att vi inte är så behövda om ytterligare 70 år. En annan menade tvärtom att vår typ av organisationer är bäst på en viss sorts arbete, vilket gör att vi istället borde utvecklas och växa.

En tidigare direktor sade klokt: synd att vi behövs men bra att vi finns. Precis så kände jag när jag någon vecka innan 70-årsjubiléet invigde ett boende för ukrainska flyktingar. Sedan i september driver vi det i ett av kommunens nedlagda äldreboenden. I boendet bor nu ett hundratal flyktingar, framförallt kvinnor och barn. Livsberättelserna som dessa kvinnor delade med sig av gick inte värja sig emot. De berättade om hur de hade lämnat sina makar, sina söner, sina byar, sina hus - allt på grund av detta djävulska krig. Trots förtvivlan i berättelserna blev det en fin invigning.

De ukrainska damerna hade ägnat nästan en hel vecka åt att baka de allra godaste bakverken. Vi dansade, sjöng och kunde mitt i misären ändå dela glädje och hopp. Synd att vi behövs, men bra att vi finns.

Problemet med världen är att den aldrig har varit som den borde vara. I alla länder i alla tider har det funnits människor som drabbats, förtryckts eller på andra sätt hamnat utanför. När Bibelns böcker skrevs tycks det framförallt ha varit tre utsatta grupper: änkor, faderlösa och flyktingar. Dessa grupper skulle man därför enligt bibelns författare på ett särskilt sätt solidarisera sig med, värna och älska. På samma sätt har vi i vårt land och i vår tid grupper som faller mellan stolarna, hamnar utanför både välfärdssystem och samhällsgemenskap. Därför - i en värld som aldrig är vad den borde vara kommer vår typ av organisation alltid att finnas, man ska nog aldrig inbilla sig något annat.

Men viktigt, detta är ingenting vi kan slå oss till ro med. På både strukturell nivå och individnivå vill vi göra vad vi kan för att eliminera orättvisor, förtryck, och annat som leder till utanförskap och utsatthet. Men att tro att samhället någon gång skulle bli perfekt, eller att staten på något magiskt sätt skulle utradera alla orättvisor - det är en illusion.

Därför, så länge det finns samhällen kommer också organisationer som Räddningsmissionen, Stadsmissionen, Agape, Skyddsvärnet eller Reningsborg att behövas. Precis som det alltid kommer att behöva finnas livsmedelsbutiker, fotbollsklubbar, skolor, vårdcentraler och kyrkor eller moskéer. Vi är en del av samhället och kommer nog alltid att vara det.

Kanske är det också viktigt att det i en mörk och dyster tid finns församlingar och organisationer som kan leva ut det kristna hoppet. Mörkret är inte ogenomträngligt. Det finns hopp, både för den här världen, den här staden och för varje enskild människa. Så kanske 70 år något viktigt att fira trots allt. Snart är vi 75, då är ni välkomna till ny fest!

Text: Emil Mattsson, direktor Räddningsmissionen