Det är inte svårare än så – ändå gör vi det inte

Varje onsdag kväll hänger jag i Slottsskogen. För fem år sedan blev jag övertalad att ställa upp som scoutledare för Saronkyrkans scoutkår. Jag var lättövertalad. Min son hade precis åldern inne för att börja, så jag såg en möjlighet till värdefull tid tillsammans. Sedan dess samma mönster varje vecka: jag lämnar jobbet för sent, stressar hem, dyker upp vid mötesplatsen utanför Villa Belparc några minuter efter utsatt tid. Alltid med andan i halsen och en känsla av att aldrig riktigt vara förberedd. 

Men så möter jag patrullen Kungsörnarna, och med en gång kan jag börja andas. Tio scouter. Sådär fnittriga, blyga, tokiga och nyfikna som bara tolvåringar kan vara. Vi går bort till en eldplats, leker några lekar, grillar marshmallows, pratar om veckan som gått och ber scoutbönen. Inga mobiler som stör, inga prestationskrav och ingen konkurrens – bara ett sammanhang där alla får vara med. Och vips har 90 minuter passerat, jag är på gott humör och scouterna går hem. 

Krävs det inte mer för att skapa en bra miljö för barn? 

Ibland tror jag vi gör det väldigt svårt för oss.  För alla vet vad som krävs för att ett barn ska må bra och utvecklas. Trygghet. Närvarande vuxna. En skola som fungerar. Scouter, blåsorkester eller fotboll. Någon som saknar dig när du inte dyker upp. 

Vi vet också att tidiga insatser gör skillnad, och att det i längden är betydligt mer effektivt att förebygga än att reparera. Barn som får stöd i rätt tid klarar sig oftast bra i livet. Ändå agerar vi gång på gång som om denna kunskap inte fanns. 

Det blir särskilt tydligt när man ser vilka frågor som förmår samla politisk vilja. I dag råder det bred enighet om att försvaret måste rustas upp. Världen är orolig, vi måste agera. Jag säger inte emot. Men 300 miljarder kronor är oändligt mycket pengar. Pengar som inte finns, pengar som behöver lånas upp. 

Tyvärr syns inte samma beslutsamhet när det gäller barnen. 

För om vi prioriterade dem på motsvarande sätt skulle det få konkreta konsekvenser. Vi skulle inte acceptera att det finns skolor där hälften av eleverna, år efter år, lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasiet. Vi skulle ta barnfattigdomen på större allvar än i dag, och inte nöja oss med att den ökar. Och vi skulle i högre grad välja insatser som bygger relationer och ansvar, snarare än att låsa in barn när de redan har hamnat fel. 

Det är inte särskilt radikala förslag, utan sådant vi redan vet fungerar. Dessutom är det i många fall ekonomiskt rationellt. Varje barn som inte fastnar i kriminalitet innebär inte bara ett mänskligt utan också ett samhällsekonomiskt värde som är svårt att överskatta. Nationalekonomen Ingvar Nilsson brukar nämna att samhällskostnaderna för en enda gängkriminell person cirka 35 mkr. Det säger något om hur mycket som står på spel – och hur mycket som faktiskt skulle kunna göras i tid. 

Det är också det vi varje dag försöker bidra till i Räddningsmissionen. I mötet med barn som lever nära kriminalitet, fattigdom eller otrygghet handlar arbetet i grunden om just detta: att skapa sammanhang där någon ser, lyssnar och stannar kvar. 

I Solrosen, i våra familjehem, i Communityskolor, orkestrar och läxhjälp. Och vem vet, snart kanske vi startar egna scouter också.  

Kanske blir det du som läser detta och engagerar dig som ledare i en framtida scoutgrupp? Oavsett är ditt bidrag ovärderligt, och viktigt för att vi ska kunna göra nästa generation barn trygga, glada och lekfulla.