Ledare: Förenade mot ondskan

Ni minns väl Mariann Edgar Budde? Episkopal biskop som i samband med Trumps presidentinstallation predikade på en gudstjänst i Washington. Buddes predikan handlade om enhet, om hur viktigt det är att hålla ihop en nation trots diametralt olika åsikter i viktiga frågor. Hon avslutade med en vädjan till den nya presidenten: ”Jag ber dig att ha barmhärtighet för de människor i vårt land som är rädda nu”. Sedan lyfte hon fram barn som är homosexuella eller transpersoner samt migrantarbetare som exempel på grupper som kan känna sig rädda av en ny administrations politiska ambitioner. 

Buddes predikan rymmer något djupt kristet. Profeter i den judisk-kristna traditionen har i alla tider gjort samma sak, vädjat till makthavare om barmhärtighet och rättvisa. Jesus själv ägnade hela sitt liv åt att upprätta människor som av olika skäl var socialt exkluderade. Några på grund av sjukdomar, andra på grund av yrke, kön eller moralisk vandel. Han drog till sig dessa människor, gav dem värdighet och rätade ryggar. Mötte i ögonhöjd. Samtidigt kritiserade han religiösa grupper som satte renhetsiver före medmänniskan. Kristen tro handlar alltid om detta, rättvisa och barmhärtighet. 

Däremot ger samma tro inga tydliga instruktioner om hur ett samhälle ska organiseras. Troende har därför i alla tider kommit till olika uppfattningar. Vissa betonar människans fria vilja och varje individs inneboende rättigheter. Samhället bör göra allt för att stärka varje enskild människas frihet så att hon får chansen att välja det som är gott. Andra betonar jämlikheten, att alla är lika inför Gud. Samhällsklyftorna bör vara så små som möjligt och tillgångarna fördelas rättvist. Ytterligare andra betonar vikten av ett samhälle som bygger på kristna värderingar och goda ordningar. Människor behöver lära sig dygder så att de kan ta ansvar för andra människor och samhället i stort. 

Vilka av dessa perspektiv som är mest ”kristna” går att argumentera om, men alla har goda skäl att se sig som en del i en kristen tradition. 

Det som dock tydligt måste sägas är att alla sätt att organisera ett samhälle inte kan motiveras utifrån en kristen livshållning. Fascismen kan det inte. Som sådan glorifierar den makt, våld, styrka, kamp och nationell överlägsenhet - principer som står i skarp kontrast till den kristna betoningen på ödmjukhet, kärlek till nästan och omsorg om de svaga. 

De senaste åren har vi kunnat se att fascistiska strömningar vunnit intrång i hela världen: valresultat som ifrågasätts, starkare stater som i strid med folkrätten tar sig rätten att annektera mindre stater, försvagning av demokratiska institutioner, ökad antisemitism, islamofobi och demonisering av HBTQ+-personer, inskränkningar av yttrandefriheten för att ta några exempel - listan kan tyvärr göras lång. 

När detta sker kan kyrkan inte tiga. Det räcker inte att predika godhet, vi måste också våga konfrontera ondskan. När Budde varnar den nya presidentadministrationen för att hemfalla åt förakt för den svage så påminner hon oss om det. 

Vi behöver långt ifrån tycka samma, men vårt samhälle behöver hitta enhet i det som är den kristna trons signum: ödmjukhet, rättvisa, kärleken till nästan och omsorgen om medmänniskan. 

Kanske är vårt samhälle i mer behov av det än någonsin? Du och ditt engagemang behövs!